Asli Erdoğan. Lägg det namnet pä minnet. Den turkiska författarinnan Erdoğan har tillräckligt med litterärt krut i sin späda kropp för att skaka om en hei värld.
Till yrket är Erdoğan nâgot sâ exotiskt som en partikelfysiker sysselsattmed kvantmekanikens nanovärldar med sina väldsamma fluktuationer. Även litterärt är hon nâgot av en partikelfysiker. Det är inte makrovärldarnas stela strukturer som attraherar henne. Det är det yttres átersken i Erdogans inre värld, de egna upplevelserna och intrycken som stormar genom det täta skiktet av smärt— samma erfarenheter som är föremäl för hennes känslospröda, in¬tensiva texter.
Erdogans internationella genombrott kom med romanen, ”Kirmizi pelerinli kent” (Staden med den rôda kappan). Verket skrevs när hon doktorerade i Rio i Brasilien. Sedan dess har hon valt att ägna sig helt och hâllet ât skrivandet. Vilket säkert är en stor förlust för kvantmekaniken, men desto större vinst för litteraturen.
Den svenska läsaren har nu möjlighet att bekanta sig med Erdogans litterära kosmos genom hennes andra verk frän 1996, Den mirakulöse mandarinen, lysande översatt av Ulla Lundström och med ett efterord av Ulf Peter Hall¬berg. Boken skrevs i Genève, dar Erdoğan arbetade som forskare pâ CERN, världens största laboratorium inom partikelfysiken.
Bokförlaget Rámus har föredragit att kalla detta verk för en roman, men jag tror inte att Erdoğan skulle opponera sig om man istället hade valt benämningen noveller, löst sammanfogade med varandra.
I den första novellen, som ocksä är bokens längsta och litterärt mest tillgängliga, ”I det förlorade ögats tomhet”, möter läsaren en ung turkisk kvinna. Hon har förlorat sitt vänsteröga och i skydd av nattens mörker och ensamhet vandrar hon som en vâlnad genom Genèves smala gränder och tysta stränder. Ett stärkt minne som löper genom
heia berättelsen är kärleken tili Sergio, en spansk invandrare som hon möter i Genève. När novellen inleds har Sergio redan lämnat henne, och strax därefter följer hennes vänsteröga hans exempel.
Att läsa Erdoğan är som att beträda ett landskap som bestâr av kvicksand täckt med ett tunt skikt av jord. Man ger sig ut pä det tunna skiktet, som är själva ramberättelsen, men märker snart att man sugs in i helt andra djup med en omisskännlig självbiografisk botten; exilen, kärleken, döden, vâldet, utanförskapet, barndomens sargade landskap i Istanbul och ensamheten är nâgra av de existentiella känsloupplevelser som bildar relief pä de drömlika vandringsscenerna i Genèvenatten.
En annan frâga som Erdogans texter ständigt kretsar kring är den smärtsamma erfarenheten av att vara kvinna i en mansvärld: ”Allt det där hade jag redan för stâtt frân böneutroparna i Istanbul; världen och verkligheten till hörde männen, min värld var allt det andra som lâg vid sidan om.”
Den egenskap som bär upp hennes texter tili litterära höjder är det täta och intensivt vibrerande poetiska sprâket. Nâgot som blir än mer pâtagligt i de prosadikter som bildar bokens mittavsnitt och i den sista novellen där det manliga berättarjaget, pâ en bro i Genève, erinrar sig om sin döda hustru i hemstaden istanbul.
Den subtilt lyriska andedräkten i Erdogans prosa fungerar likt en skalpell, som nästan obemärkt snittar verklighetens yta blottande helt andra, oanade dimensioner: I ett försök att bemästra min ensamhet sitter jag i skuggan som sträcker sig ända bort mot döden och skriver.
”Enbart genom att sluta oss kring oss själva, och i den sorgligaste mänskliga ensamhet, kan vi nâ den nödvändiga insikten, och pâ sâ sätt hjälpa oss att formulera vâr egen civilisation.” Sâ skrev den italienske skalden Pier Paolo Pasolini.
Det künde lika gärna ha skrivits om Asli Erdogans säregna litterära röst.
Man fâr bara hoppas att bokförlaget Râmus, efter detta första smakprov, tar sig an hennes andra verk med Ulla Lundström vid pennan. By Ulla Lundström
Aslı Erdoğan 