Category: News&Interviews

Istanbul och Geneve är ett slags huvudpersoner i den unga prisbelönta turkiska författarinnan Asli Erdogan roman Den mirakulösa mandarinen. Bullrande, myllrande storstäder med sina undermedvetna strömmar. Ei kvinnlig berättarröst, som ibland bryts av av en manlig och mer främmande röst, driver omkring pä dessa städers gator och söker mörkret inom sig och kärleken som den tar sig uttryck pä kafeer, pä trottoarer, i parker och dit hon beger sig. Hon iakttar allt och alla men mest av allt sig själv och sitt förflutna. Vem hon är är delvis höljt i dunkel. Hon befmner sig i Geneve men tänker pä och associerar oupphörligt tili sin barndoms Istanbul. Rädslan och spöklikheten lurar runt hörnet. Det är längt ifrän bara roliga uppbyggliga tankar hon förmedlar. Men alltid användbar livsvisdom. Romanens första avsnitt heter I det förlorade ögats tomhet och syftar pä att hon är enögd. Men ocksä pä den dystopiska känslan hon bär inom sig. Texten är bitvis som en prosadikt. Det är verkligen frägan om gestaltandets och betraktandets konst. En hei solfjäder füll av förhällningssätt som prövas och prövas igen. Inklusive självförakt. ”Världen betraktar mig utan förbarmande genom mörkret”, skriver hon. ”Finns det nägot mer hjärtslitande än en enögd kvinna som vägar tala om svanar och skönhet eller tili och med om lycka?” fortsätter hon nägra sidor längre fram. Spräket är mycket njutbart, pärlande som ur en bräddjup svart fontän, längsamt snirklande sig fram över sidorna som om författaren vore ett slags kvinnlig Antonio Lobo Antunes. Länga meningar, längväga associationer, minnen, bilder, erfarenheter, iakttagelser: ”Det som nu äterstär av denna ljumma sommarkväll är minnet av en fantastisk känsla av en intensiv, skrämmande, förtärande lycka insvept i sorg Jag fylldes av ett begär, en vanvettig lidelse som jag aldrig tidigare upplevt, och den fick mig att förlora mig själv.” Det handlar bäde om nederlag och vemodiga segrar. Mörkret beskrivs som hotfullt. Ljuset som ett avlägset minne frän förr. Men det är i natten hon finner sig själv. ”Det verkliga livet”, skriver hon, ”är ei enda stört kaos av absurditeter och farliga fällor”. Den mirakulöse mandarinen är en utvecklingsroman sorr handlar om ett liv och ett vuxenblivande. Men ett mycket melankoliskt sädant. Varför romanen fätt denna titel är höljt i dunkel, men det har med den manliga berättarrösten ur det förflutna att göra. Pä sidanlöö kan man läsa följande nyckelmening : ”Denna resa var en angelägenhet mellan mitt inre jag och den yttre världen, mellan det förflutna och framtiden, mellan döden och livet och den hade en tunn, skarp, hal och definitivt drömlik inramning”. Är det egentligen värt att bli vuxen kan man fräga sig med berättarrösten, författarens ego? Romanen är mer historien om ett avsked än ett prisande av en tillvaro där själva meningen döljer sig bakom nästa gathörn. ”Om himlavalvet tillhör de levande, äger jorden de döda. En himmel vidsträckt som ett ögonkast, en jordplätt inte större än en kroppslängd”, är tvä meningar som inleder femte avsnittet som heter De glömda markerna. Det flankeras i sin tur av ett kort citat av Don Juan. Istanbul liknas vid en trött men ännu tilldragande kvinna. Hon mäste ha lärt sig att simma pä bräddjupt vatten fortsätter den manliga berättarrösten senare och är som en avig maska i en berättarsjäl som även der hör tili den kvinnliga författarrösten. Det är en bragd av Ulla Lundström att översätta denna turkiska, prisbelönta, tili flera spräk översatta roman. Men tyvärr sä finns det en hei mängd korrekturfei, felstavningar och ibland prepositioner med felaktiga syftningar som stör den njutbara läsningen. Har det lilla förlaget Rämus haft för brättom eller haft för däligt med pengar för att fullständigt klara att ge ut denn; bok? Varför är omslaget sä grätt och intetsägande — en beige stickad halsduk säger tyvärr inte sä mycket 01 det maleriska, storslagna innehället. Jag hoppas att den trots dessa hinder ska ge mänga levande möten för ett stört antal svenskar som har mycket att hämta ur en turkisk kvinnas inre röster, tankar och lidelser. By Ann Martens