Det kan vara en stad, en strand, ett land. Den där platsen som ständigt lockar eller som vägrar släppa taget. För turkiska Özgür är det Rio de Janeiro.
Asli Erdogan, hyllad men också kontroversiell i Turkiet, fick sitt genombrott med Staden i den röda kappan från 1998. Det är den andra av hennes böcker som översatts till svenska, och liksom Den mirakulöse mandarinen handlar den om ensamma nattvandrare i en främmande stad.
Özgür betyder fri, men romanens huvudperson är allt annat än fri. Hon har överlevt snarare än levt i Rio i snart två år. Hon är arbetslös, pank, utsatt, en blek och bräcklig gringa utan vänner som vandrar gatorna upp och ner med sin ensamhet och sin sorg, och betraktar de ännu mer ensamma och utslagna.
Det enda som håller henne uppe är Staden i den röda kappan, romanen i romanen, berättelsen hon skriver för att kunna komma loss från Rio, för att skapa ordning av kaos och gå vidare med sitt liv. Rio skildras som en levande entitet, faktiskt mer levande och ärlig – i all sin brutalitet och girighet – än Özgür. Trots allt sitt myller av liv är staden också en metafor för döden. Som läsare är det svårt att förstå varför Özgür stannar kvar i en stad hon förklarat krig mot. Slutförandet av boken räcker inte som fullvärdigt skäl.
Erdogan iakttar med öppet öga och skriver med känslig hand. Hennes intensiva prosa närmar sig ibland poesi. Gränserna mellan (mar)dröm och verklighet är vaga, kontrasterna är skarpa och beskrivningarna och bilderna av Rio – med favelas, kriminella och knark, med mulattkvinnor, karneval och tropisk hetta, med våld, fattigdom och utanförskap – är träffsäkra och färgstarka. Däremot är det förutsägbara slutet en brist, samt att huvudpersonens och författarens iakttagelser ligger för nära varandra. Konstigt nog lämnar Rio ett större avtryck än Özgür. By Bella Stenberg
Aslı Erdoğan 