Avusturyalı yazar Josef Winkler ile birlikte değişim programı kapsamında Viyana’ya giden Aslı Erdoğan, yazarla birlikte Kırmızı Pelerinli Kent’in okumasını yaptı ve iki yazar da birbirinin kitapları ve yazdıkları şehirleri Rio ve Roma üzerine izlenimlerini anlattılar. Kırmızı Pelerinli Kent 2010 ekiminde Ulla Lundstnom çevirsiyle Ramus Yayınevi tarafından basılmıştı. Malmö’de yayın yapan, daha çok Rus şiirlerinden yaptığı çevirilerle tanınan bir yayınevi olan Ramus, daha önce İsveç’te Türk edebiyatından Orhan Pamuk ve Yaşar Kemal’e yer vermişti.
İsveç’in iki büyük gazetesi Svenska Dagbladet ve Dagens Nyheter’in kültür sanat eklerine röportaj veren Aslı Erdoğan, ayrıca, Nobel ödüllü yazar Le Clezio’dan sonra Dagens Nyheter’in kültür ekinin kapağına taşınan ilk yabancı yazar oldu. Dagens Nyheter’deki söyleşisinde Erdoğan, “Yalnızlık benim için önemli bir itici güç. Bir yerden, bir dilden ya da bir insandan ayrılmak, beni daha yaratıcı yapıyor. Sürgünlüğün insanın yaşamındaki en kalıcı durum olduğunu düşünüyorum, bizler hepimiz evsiz barksızız aslında. Ne zaman ki kayıp ve köksüz olma duygusu ‘sürgün’ diye anılıyor, işte o zaman bir tür müzelik objeye dönüşüyor. O şekilde de güzel ve katlanılır oluyor” dedi. Ian Mc Ewan, Antonio Tabucchi, Erica Jony, Siri Hustvedt gibi önemli yazarların bulunduğu Kultur Huset listesinde, sonbaharın en iyi sekiz yazarından biri seçilen Erdoğan’ın geçtiğimiz yıl Sait Faik Öykü Ödülü alan Taş Bina ve Diğerleri isimli kitabı hem İsveç’te hem de Norveç’te yayına hazırlanıyor. By Ahmet Ergül
Et oyenvitne
Jeg var et øyenvitne, så jeg kunne ikke tie, sier Asli Erdogan.
Hun snakker om en periode i 1993 da hun bodde sammen med afrikanske immigranter i Tyrkia, og opplevde at en del av dem uten videre ble satt i en fangeleir. Hendelsen fikk henne til å skrive, og impulsen til å ikke kunne tie fordi hun hadde /sett noe/ satte tonen
for hennes videre arbeid:
Jeg følger med, forholder meg stille og observerer. Det er min posisjon, i livet og som skribent. Jeg vil ikke kommentere fra oven, slik mange spaltister gjør. Jeg vil skrive fra kjelleren, sier Asli Erdogan.
Klassekampen møter den tyrkiske forfatteren og skribenten i Lillehammer. Årets festivaltema er «byen», noe som passer Erdogan: I de to av bøkene hennes som er oversatt til norsk, «Byen med den røde kappa» og «Den mirakuløse mandarin», stiger byen fram som den sentrale stemmen. I bøkene følges utstøtte skikkelser som vandrer gatene. Liknende skjebner finner vi igjen i Erdogans arbeid som spaltist. Hun er skribenten som møter «de andre», de marginaliserte og undertrykte, som går med dem og observerer. Det fører til at hun eksponeres for mange tragedier:
Noen ganger føler jeg meg som en spurv som spiser på dyreskrotter.
Truet i hjemlandet Engasjementet har kostet. Siden hun begynte å skrive spalten «De andre» i 1993, har hun mottatt trusler, blitt betraktet som terrorist og overvåket.
Hvilke temaer er det som gjør at du har mottatt trusler?
Det er når jeg skriver om tortur, fengsler eller det kurdiske spørsmålet.
Hvor er det truslene kommer fra?
Jeg kan jo ikke bevise det, men det er fra staten. I 2003 brettet i tillegg eksmannen
hennes privatliv ut i en bok, og Erdogan ble hengt ut offentlig. Hun kunne ikke gå på gata uten å bli hetset, og måtte forlate landet.
For en utenforstående er det vanskelig å forstå hvordan det i Tyrkia er mulig å lynsje en kvinne. vel har Erdogan vendt tilbake.
Det er ikke så lett for en tyrker å dra utenlands, forklarer hun. Visum og papirer er én grunn. Nå veksler hun mellom hjemlandet og forfatterresidenser i Europa.
Tyrkia dreper meg som skribent. Hadde jeg hatt ressurser, ville jeg bodd i Europa over en lengre.
Men jeg ville foretrukket et sted som Kongo eller Indonesia. Jeg føler meg mer hjemme i kulturer som ligger langt vekk fra min egen. Jeg kan speile meg selv bedre i dem. Menneskelige historier Mens Erdogan gjester Lillehammer lanseres den norske antologien
«Utilslørt. Muslimske råtekster ». I Europa er det større distanse til temaet islam og feminisme enn i Tyrkia, mener Erdogan, og dermed mer objektivitet, men også mindre nyanser:
I Europa ser man ikke hele spekteret av hva islam kan være.
Erdogan mener hjemlandets kvinner blir stadig mer politisk bevisste. Særlig de kurdiske kvinnene er synlige, som gatedemonstranter og tilslørte parten av befolkningen i Tyrkia er muslimer og rundt 66 prosent av kvinnene bærer hodeplagg, men staten er sekulær
og hijab er forbudt ved universiteter og i offentlige bygg.
Frihet blir alltid diskutert med utgangspunkt i kvinnens kropp, sier Erdogan, og forteller om da hun på 1990 tallet arbeidet som assistent ved universitetets fysikkavdeling.
Én student dukket opp med slør, vi så hverandre inn i øynene og jeg bestemte
meg for at jeg aldri vil fortelle en kvinne hvordan hun skal kle seg.
Episoden er typisk for hvordan Erdogans overbevisning starter: med utgangspunkt
i en personlig fortelling.
Jeg får ofte høre at «litteratur kan ikke løse politiske problemer».
Men det ligger alltid en menneskelig historie bak hvordan og hvorfor noen ble politisk aktive. Politiske mennesker hater å høre dette, de vil at alt skal være ideologi. Selvsagt handler ikke alt om følelser. Men som skribent føler jeg et altruistisk behov for å være med
gatemenneskene, med «de andre». Det kan gjøre meg veldig politisk. Under angrep
68 tyrkiske journalister sitter fengslet i Tyrkia i dag, og Erdogan er ikke optimistisk
på vegne av demokratiet og pressefriheten i landet.
Mediene skriver godt for de fengslede kollegaenes sak. Men lovverket som fikk dem fengslet har vært der lenge, og har blitt brukt på blant annet sosialister og kurdere. Hvorfor snakket ingen for dem?
Noen sier at Tyrkia blir mer demokratisk, men det kommer an på hvordan man ser på det.
Alle som viser opposisjon i dag risikerer å bli fengslet, mener Erdogan.
Min venn Ahmet Sik ble fengslet for en bok som ikke var kommet ut enda. Det er første gang det har skjedd i Tyrkias historie. Det er et tegn på et totalitært regime, og veldig skremmende. Sik var blant journalistene som i mars ble pågrepet på grunn av sin kritiske
journalistikk. Den tyrkiske regjeringen nekter for at offensiven er politisk motivert. Også Erdogan frykter arrestasjon.
Det minner om pressefrihetssituasjonen i Russland?
På lista over land med mest pressefrihet, er vi på 119. plass. Faller vi fire plasser til, er vi blant verdens verste på området. Jeg vil si at vi er på omtrent samme nivå som Russland.
I Russland har det vært en strøm av seriøse gravejournalister til ukebladene. Der kan de fortsette å skrive uten å risikere å granskes av myndighetene i stor grad.
Da jeg skrev spalten min mellom 1998 og 2001 var det den personlige skrivestilen min som beskyttet meg. Jeg bruker elementer fra mitt eget liv, med en «mykhet» som gjerne assosieres med det kvinnelige. Jeg skriver harde ting på en myk måte. Den stilen har hjulpet og beskyttet meg. By Silje Bekeng
Türk Kütüphanesi tamamlandı
Antolojiler dışında kitapları çevrilen yazarların adlarını vermeliyim ki, Alman okurların Türk edebiyatını kimlerden tanıdığı konusunda bir fikriniz olsun:
Oğuz Atay, Yusuf Atılgan, Leylâ Erbil, Aslı Erdoğan, Halide Edip Adıvar, Memduh Şevket Esendal, Ayşe Kulin, Adalet Ağaoğlu, Murathan Mungan, Sabahattin Ali, Ahmet Hamdi Tanpınar, Hasan Ali Toptaş, Halid Ziya Uşaklıgil, Ahmet Ümit, Murat Uyurkulak.
Noveller som skalperler
Asli Erdoğan. Lägg det namnet pä minnet. Den turkiska författarinnan Erdoğan har tillräckligt med litterärt krut i sin späda kropp för att skaka om en hei värld.
Till yrket är Erdoğan nâgot sâ exotiskt som en partikelfysiker sysselsattmed kvantmekanikens nanovärldar med sina väldsamma fluktuationer. Även litterärt är hon nâgot av en partikelfysiker. Det är inte makrovärldarnas stela strukturer som attraherar henne. Det är det yttres átersken i Erdogans inre värld, de egna upplevelserna och intrycken som stormar genom det täta skiktet av smärt— samma erfarenheter som är föremäl för hennes känslospröda, in¬tensiva texter.
Erdogans internationella genombrott kom med romanen, ”Kirmizi pelerinli kent” (Staden med den rôda kappan). Verket skrevs när hon doktorerade i Rio i Brasilien. Sedan dess har hon valt att ägna sig helt och hâllet ât skrivandet. Vilket säkert är en stor förlust för kvantmekaniken, men desto större vinst för litteraturen.
Den svenska läsaren har nu möjlighet att bekanta sig med Erdogans litterära kosmos genom hennes andra verk frän 1996, Den mirakulöse mandarinen, lysande översatt av Ulla Lundström och med ett efterord av Ulf Peter Hall¬berg. Boken skrevs i Genève, dar Erdoğan arbetade som forskare pâ CERN, världens största laboratorium inom partikelfysiken.
Bokförlaget Rámus har föredragit att kalla detta verk för en roman, men jag tror inte att Erdoğan skulle opponera sig om man istället hade valt benämningen noveller, löst sammanfogade med varandra.
I den första novellen, som ocksä är bokens längsta och litterärt mest tillgängliga, ”I det förlorade ögats tomhet”, möter läsaren en ung turkisk kvinna. Hon har förlorat sitt vänsteröga och i skydd av nattens mörker och ensamhet vandrar hon som en vâlnad genom Genèves smala gränder och tysta stränder. Ett stärkt minne som löper genom
heia berättelsen är kärleken tili Sergio, en spansk invandrare som hon möter i Genève. När novellen inleds har Sergio redan lämnat henne, och strax därefter följer hennes vänsteröga hans exempel.
Att läsa Erdoğan är som att beträda ett landskap som bestâr av kvicksand täckt med ett tunt skikt av jord. Man ger sig ut pä det tunna skiktet, som är själva ramberättelsen, men märker snart att man sugs in i helt andra djup med en omisskännlig självbiografisk botten; exilen, kärleken, döden, vâldet, utanförskapet, barndomens sargade landskap i Istanbul och ensamheten är nâgra av de existentiella känsloupplevelser som bildar relief pä de drömlika vandringsscenerna i Genèvenatten.
En annan frâga som Erdogans texter ständigt kretsar kring är den smärtsamma erfarenheten av att vara kvinna i en mansvärld: ”Allt det där hade jag redan för stâtt frân böneutroparna i Istanbul; världen och verkligheten till hörde männen, min värld var allt det andra som lâg vid sidan om.”
Den egenskap som bär upp hennes texter tili litterära höjder är det täta och intensivt vibrerande poetiska sprâket. Nâgot som blir än mer pâtagligt i de prosadikter som bildar bokens mittavsnitt och i den sista novellen där det manliga berättarjaget, pâ en bro i Genève, erinrar sig om sin döda hustru i hemstaden istanbul.
Den subtilt lyriska andedräkten i Erdogans prosa fungerar likt en skalpell, som nästan obemärkt snittar verklighetens yta blottande helt andra, oanade dimensioner: I ett försök att bemästra min ensamhet sitter jag i skuggan som sträcker sig ända bort mot döden och skriver.
”Enbart genom att sluta oss kring oss själva, och i den sorgligaste mänskliga ensamhet, kan vi nâ den nödvändiga insikten, och pâ sâ sätt hjälpa oss att formulera vâr egen civilisation.” Sâ skrev den italienske skalden Pier Paolo Pasolini.
Det künde lika gärna ha skrivits om Asli Erdogans säregna litterära röst.
Man fâr bara hoppas att bokförlaget Râmus, efter detta första smakprov, tar sig an hennes andra verk med Ulla Lundström vid pennan. By Ulla Lundström
”Vi är alla hemlösa”
Asli Erdogan skrev en roman om Rio de Janeiro och blev utskälld i Istanbul. Hon bestämde sig för att lämna Turkiet – och hennes rykte i omvärlden växer. I veckan kom hennes bok ”Staden i den röda kappan” i svensk översättning.
Aslı Erdoğan 